REDD VOLKAERT (sång/Telecaster) med förband/kompband SPRINGHILL BOYS med CINA SAMUELSON: mån 30/10 2006 på KoM, Göteborg.
Cina Samuelson sång, Johnny Samuelsson gitarr/fiddle, Janne Jonsson pedalsteel, Marcus Sigvardsson bas, Ulf Svedberg trummor.

Ett par pusselbitar först: Rörförstärkarnas trollkarl, Janne Jonsson, även mästare på pedal steel, lap steel och Telecaster
i Göteborgsbandet Vintage Vibe är en mycket entusiastisk Texasresenär. Där han blivit polare med den i alla avseenden
store Telecastergitarristen Redd Volkaert. Redd har besökt Göteborg förr och spelat på gitarrmässan. Lär ha fått en rad
teknikfixerade metallrockare att tappa hakan. Kanske ni minns att han faktiskt dök upp på Jazzå en söndag kväll under en
mässhelg för några år sedan. Bluebirds spelade den kvällen och Redd fick tillfälle att gå upp och lira gitarr. Gjorde inte
bort sig om man säger så.

OK: Janne spelar inte bara i mångsidiga Vintage Vibe utan lirar också ren country med Boråstjejen Cina Samuelson och hennes
Springhill Boys. Så när nu Redd är på Sverigeturné så har man sytt ihop ett kompband ur Springhill Boys. Ett påfallande tight
och bra kompband måste jag säga: SÅ mycket reptid kan de inte ha haft.

En behagligt chosefri Cina inledde kvällen med några låtar, och i de lugna countryballader hon främst valt kom hennes röst
verkligen till sin rätt: känslosamt, innerligt och helt stilenligt. Många applåder - men publiken väntade nog ändå lite otåligt
på den store Redd och hans gitarr. Och vilken publik förresten. Knôkfullt var ordet - en regntung måndag. Och 99% karlar. Redd
hade hoppats på "ladies night"'. Tough luck.

Så blev det alltså Redds tur, kompad av trion Janne, Marcus och Ulf. Ja, Johnny blev så småningom också inkallad och fick 
lira stämningsfull western swing fiddle. För western swing blev det, och country och countryrock. Riktiga pärlor, sånger som
sjungits in av de stora favoriterna: Lefty Frizells "Always Late (With Your Kisses)", Merle Haggards "(My Friends Are Gonna Be)
Strangers", George Jones "Bartender's Blues", Bob Wills "Bubbles In My Beer" (skriven av nykteristen Cindy Walker, hoppsan) och
så eviga "Truck Drivin' Man". En glädjande överraskning var att Redd sjöng så bra: en mörk och fyllig lite Waylon-knarrig röst.
Hade fixat att vara lead singer i vilket countrygäng som helst. Nemas problemas.

Jag vet, jag vet: Telecastern. I dessa låtar så kastade Redd in allt gitarrspel du kan tänka dig: rock, jazz, bluesriff, 
metal (metal???) och det mesta annat. Karln var helt otrolig. Har aldrig upplevt något liknande: en märklig blandning av å 
ena sidan countrypickin' och racer-Tele ā la Albert Lee och såna gubbar, å andra sidan ett Les Paul-liknande ackordspel. 
Sophisticated jazz. Detta kombinerat med ett brutalt svajande med själva gitarrhalsen (glöm svajarm), mustiga bluesrockpassager 
med grymmeton plus utbrott av - ja - nästan shred metal. I samma låt. Nästan. Allt i ett rasande tempo. Mången gitarrist i 
publiken talade efteråt om att sälja prylarna och helt byta bransch. Otroligt. Finalen med "Sleepwalk" började förrädiskt elegant 
med en fingerfärdig Amos Garrett-touch - men kantrade raskt över i vrålande hårdrock. Sicken lirare. Sen var Redd en klar 
entertainer också - vilka stories!

Men otrolig, det var Janne också: vad än Redd hittade på för bus så log den coolt tuggummituggande Janne blitt och svarade snabbt 
med ett smekande ackord, ett fyndigt riff eller en rasande snabb löpning. Och vilka granna solon! Han drog klart ned lika mycket 
applåder som Redd. Men i rättvisans namn var hela komptrion imponerande - det gällde verkligen att hänga med i Redds tvära kast.

Jag kan bara säga: vi var många på KoM igår. De som inte var där missade nåt. Jag lovar. Sorry.
Christer (2006-10-31)